- Edna St. Vincent Millay

Vad menar vi när vi säger "barn"och "barndom"?
Tänker vi på ett visst utvecklingskede som börjar vid en tidpunkt och slutar vid en annan? Avser vi med ordet "barn" en biologiskt ung människa och är barndomen på motsvarande sätt någonting som tydligt och klart slutar då vuxenlivet börjar?
Är vuxenlivet barndomens motsats?
När vi säger att en fullvuxen människa är barnslig, vad menar vi? Någonting negativt eller positivt?
Och när börjar det vuxna livet, vilka är dess kännetecken?
Att det barnsliga, det barnaktiga försvinner?
Hur vet jag att jag är vuxen?

- Ur boken "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten

När man läser det så inser man att det är en svår fråga?
Vad är barndom? Och när räknas man som barn eller vuxen?
Är det bara en biologisk ålder, eller är det ett beteende?
Själv vill jag vara barn så länge som möjligt.
Inte bara på insidan, utan jag VILL verkligen vara ett barn. Ibland om vuxna säger "det är barnens bord" (på ett kalas t.ex.) så ändrar dom snabbt "eller ungdomarnas" för att dom tänker att vi inte vill bli kallade barn. Men jag blir gärna kallad barn! Jag vill aldrig växa upp!
Det är så lätt att vara liten!
Vi tycker vi har problem nu, i den här åldern (16).
Men det här är ju en dans på rosor jämfört med det vuxna livet...
Och så är jag väldigt rädd för att dö. Det är kanske därför jag inte vill bli vuxen.
För jag vill inte dö. Klart man kan dö när som helst, men det känns mer nära när man blir äldre (vilket det är).
Jag brukar tänka att inget kan sluta före det har börjat.
Därför vill jag aldrig att saker ska börja som jag längtar till, för då vet jag att det kommer ta slut.
Det är nästan lika roligt att längta som att utföra det man längtat till.
För innan det händer så vet man att det kommer hända.
Men när det väl händer så vet man att det kommer ta slut.
Så innan livet riktigt börjat, kan det inte ta slut.
(tyvärr så gör det ju dock det för vissa ändå)